Att leka draghund

När våra fyra valpar är ute och leker draghund är det just det de gör, de LEKER draghund. Det trasslar, de tacklas, det bits och jagas. Men de har kul och jag får snabbt sätta den där inneboende behovet av ordning och reda åt sidan. För ändamålet uppfylls, även bättre utan mitt behov av ordning och reda, för här är det fyra levnadsglada och lyckliga valpar som faktiskt utan att de vet om det, tränar sig för att bli draghundar.
 

Att leka draghund är något vi leker en hel de här hemma, men vi just leker, låtsas och har väldigt roligt tillsammans.

De är totalt oberörda av att ha något släpande bakom sig, de bokstavligen dundrar fram i skog och mark med sina små trasor bakom sig. Vi går i mycket ojämn terräng för dem att lära sig inte begränsas av fysiska hinder och för trasorna att fastna, för det vi framför allt vill träna är självförtroendet att våga ta i och komma vidare. Något man naturligt gör när trasan fastnar i något och de rycker loss den. De här små tränings sessionerna är fyllda med glada tillrop och mycket lek, valparna lyriska och har en väldigt positiv förväntan inför att få på sig en sele.

De får aldrig godis dock när vi är ute med selar på sig, för de ska bara lära sig förväntan i arbetet själv och att ta sig framåt – godis som måste hämtas bakom dem hos oss, det blir lätt mer kontakt och inkallningsträning än dragträning. Konsten i det hela är ju just det, att få arbetet i sig att bli belönande och förstärkande. När vi kommer tillbaka blir det dock STOR jackpot med massa godis och kramar, en stor belöning som skapar ytterligare förväntningar på arbetet.

 

Sammarbete jobbar vi också med! Ett litet däck som två valpar får dra tillsammans, träning med linor och samsas i ett arbete.

 

Det finns nog de som inte förstår varför man tränar valpar i drag, men jag måste få vända på frågan. Varför skulle man inte träna valpar i drag? Det är NU grunden, förväntningarna och glädjen förankras i valpen/hunden. Att inte utnyttja det vore korkat.

Återgår till det jag började skriva: Barn lekar mamma pappa barn, de leker affär, lastbils chaufförer, flygvärdinnor och allt annat de drömmer om att göra när de blir stora, de tränar på att vara vuxna utan att veta om det. Vargvalpar tränar på att bli goda jägare när de leker tillsammans, eller jagar ett löv som fladdrar förbi - de vet de heller inte om.

Våra valpar leker draghundar, för det har de i generna att göra, för det ska de göra när de blir stora och övning ger färdighet. Men de vet de heller inte om, de har bara väldigt roligt!

 

Ett vanligt misstag är att träna med en "hare" alltså någon som går före hunden och lockar och motiverar den framåt. Detta är något man sedan bittert får ångra - lär hunden att från början gå framåt helt av egen glädje och vilja. För du kan inte alltid ha någon framför hunden!

 

Jag möter ofta (alldeles för ofta) draghundsägare med draghundar som inte drar, hunden är ointresserad och oengagerad i arbetet. De står både förvånade och besvikna med en hund de haft visioner för som inte alls tycks förverkligas. Något jag själv bittert upplevt, med tårar i halsen haft Maximus framför mig 1,5 år gammal – jag förväntansfull som aldrig förr med en sprillans ny och svindyr dragtränings cykel. Har selat på honom för första gången och han gjorde inte en endaste ansats till att dra. Han är idag 8.5 år och drar för att jag lärt honom det, men han har aldrig funnit den riktiga glädjen i det och gör de nog mest för min skull.

 

Maximus i början av sin dragkarriär. Här med en pulka bakom sig - som han halvhjärtat drog mest för att jag bad honom. Glädje i arbetet saknade han. Jag tror det var en brist på träning i tidigare ålder tillsammans med gener som saknade arbetsvilja.

Tillbaka till de många som varit i min situation och rådfrågat mig. Efter ett par frågor till dem visar sig det mycket vanliga scenariot, de har lärt sig att hunden inte får dra innan den är 1 till 2 år gammal för de kan skada kroppen. Sant. Men vad som också är sant är att man kan träna drag utan att det är särskilt fysiskt.

Det allra mesta av hundens dragvilja sitter faktiskt inte i kroppen, utan i huvudet och det kan du börja träna redan när valpen är mycket liten. Att våga använda kroppen, att våga ta i, att känna sin kropp, att ha förväntan inför en sele, att vilja ta sig framåt, att inte vara rädd för nya underlag (is, lös snö, broar, barmark etc), att sammarbeta. Allt detta kan jag träna under hela uppväxten och när den sen är 1-2 år och redo för fysiskt arbete är hela grunden lagt och du behöver bara lägga på farten, tyngden och distanserna.

 

Vi tränar våra valpar allra mest kämparglädje och självförtroende, att inte låta sig hindras. Som i denna knepiga och branta uppförsbacken fylld av grenar att fastna i.

Du förlorar så oerhört mycket med att vänta med hela dragträningen tills hunden är 1-2 år, den har hunnit bli bekväm, den har hittat andra sysselsättningar som triggar belöningssystemet och drag presenteras när hunden i mångt och mycket redan har klurat ut livets väsentligheter och då finns det inte plats för drag – intresset är svalt. Jag tror ni förstår hur jag menar och detta gäller ALLT, oavsett om hunden ska bli agilityhund, spårhund eller terapihund – lägg grunden när den är liten.

Avslutningsvis måste jag lägga in den mycket viktiga genetiska aspekten, för dragviljan är genetisk, så att välja valp/hund från dokumenterat dragviliga föräldrar är oerhört viktigt. Men sen ligger bollen hos dig – vad du gör med de generna.

Var för en vecka sedan på Svenska polarhundsklubbens avelskonferens för "Den arbetande polarhunden"

. Där föreläste ett amerikanskt par (som kört Iditarod bland annat) om sin erfarenhet. De berättade att de tränade sina valpar efter ganska exakt samma ideologi och metod som vi, det var superkul att få höra att det vi gjort görs av eliten!

 

#1 - - Gudrun:

Du är så klok Sandra :)! Finns många saker man bittert kan ångra. Har dock lärt mig att man lär så länge man lever. Kunde önska att tiden inte runnit ifrån mig men vissa saker har aldrig varit ämnade att bli. Men trots allt är jag en lycklig ägare till 2 bedårande Alaskan Malamute´s, som förgyller tillvaron på sitt alldeles egna speciella lilla sätt! Kramar

#2 - - cia:

Klockrent skrivet!! Ja minns då jag skaffa min första för 12 år sedan och de gick då absolut inte lika bra som de ha gjort nu de senaste åren!! Tur du skriver så folk får upp ögonen & tänker lite!!!