Katastrof som slutade i seger

Krockad bil och släp, posttraumatisk stress, utbrändhets bakslag, magkatarr, urinvägsinfektion och en borttappad plånbok. Men sen vände det och blev ganska bra!

Tobbe och jag reste ned till Gotland i onsdagskväll, nattkörning men inget vi inte är vana med. Turades om att köra och ibland stannade vi på en parkering och sov båda två. Klockan började närma sig sju på morgonen och jag somnat i passagerare sätet. Bara två mil kvar till Enköping där vi skulle ta paus och sova några timmar. Jag vaknar av världens smäll och är klarvaken i ett ögonblick, bilen kastas fram och tillbaka lite och så står vi still.

Tobbe, som körde, hade somnat. Bilen och vårt åtta boxars hundsläp var nere i diket på motsatt körriktning och rammade vägskylten. Tack vare en snabb sinnesnärvaro och skicklighet fick Tobbe upp bilen på vägen igen och där stod vi. I en kurva, tänk om vi fått möte. Frontalkrock. Snabbt ut och se till hundarna, alla var OK om än lite omskakade. Släpet hade också fått sig en rejäl smäll av vägskylten. Bak i bilen hade vi Canada tillsammans med två av hennes valpar, Töya och Trym.

Jag tror tankarna for snabbare i mitt huvud än jag hann med samtidigt som jag vart helt tom. Den våldsamma olyckan där vi voltade bilen som jag och Canada var med om för två år sedan blixtrade förbi och hennes långa efterchocksbehandling. Hur skulle de gå för henne nu?

Bilen gick att köra om än med märkliga ljud och en dörr som inte riktigt gick att stänga. Till en verkstad sedan hem till min mamma. Tobbe somnade en drös med timmar, jag trots varit vaken 1,5 dygn var klarvaken och varje gång jag stängde ögonen fick jag panik. Sist jag gjorde de vaknade jag i panik.

Sedan följde ett mardröms dygn, hela min kropp slutade fungera och min hjärna likväl. Min utbrändhet kom tillbaka som en raket, min kropp talade sitt tydliga språk och slog helt bakut. En mardrömslik magkatarr och urinvägsinfektion infann sig. Alla känslor från den förra olyckan var påtagligt närvarande och marken gungade under mina fötter. Yrsel, illamående, djävulskt huvudvärk och som i ett töcken. Vi tog oss ned till Gotland, men hela båtresan ned är som i en dimma (vilket bevisade sig i en borttappad plånbok), väl framme bokstavligen däckade jag i husvagnen. Canada nära nära mig i sängen, hon otroligt känslig för mitt välmående.  Tobbe var underbar och tog hand om alla hundarnas kvälls bestyr innan han kröp ned hos mig. Plånboken fick jag åter, en vänlig själ hade lämnat in den på båten.

Men jag studsade tillbaka efter ett dygns sömn och vila. Canada verkade opåverkad av olyckan. Fast jag tar de säkra före de osäkra och efterchocks behandlar henne likväl.

Vi besökte Gotland dogshow där vi visade fyra av våra hundar, Is, Canada, Nebraska och Sam med stor framgång. Under söndagen tog både Is och Canada sina sista CERT och blev på samma dag utställningschampions, så himla kul! Canada knep dock BIR (bäst i rasen) titeln mot Is som fick nöja sig med att bli BIM (bäst i motsatt kön).

Is BIM och Canada BIR, båda med CERT och nu utställningschampions

 

Is nu förmodligen mycket nöjd, då vi lovat honom att han aldrig skulle behöva åka på utställning igen. Han förstår nämligen inte alls meningen med att springa runt i en ring och stå uppställd. Canada däremot älskar att visa upp sig!

Nebraska och Sam fick båda ”Exellent” och CK samt reserv CACIB – jättefina kritiker och uppförde sig fint.

Under de två dagarna utställningen fortgick fick Canada följande ”vinster”: två stycken BIR, två CK och CERT, ett CACIB och roligast av allt stod i en av kritikerna: visad i utmärkt kondition. Detta 4 månader efter hon fått sju valpar. De e min tjej de!

Canada (i sommar päls)

 


Underbar bild! Tobbe tillsammans med Sam i utställningsringen, båda två lika ovana men roligt har de!

 

Is, passade på och tog sig en tur på Ica i Visby. Smet ut från husvagnen och snabb som en vessla in genom den snurrande slussen till Ica Maxi och in i butikens alls gångar. Tobbe efter och frågande efter en  hund, butikens kunder pekade nedför gångar fyllda med mat (tänk er om detta varit Frost). Tobbe leker katt och råtta med Is som inte tänker låta sig fångas. Han springer tillbaka till ingången/utgången på butiken och där lyckas Tobbe fånga honom.

 

Is närmast på bilden, bakom står Canada och sedan Sam på stakeout vid husvagnen.

Hundarna är fantstiskt lätta att ha med sig, de kopplar av i alla lägen och finner sig i de mesta miljöer. När vi var i Enköping efter krocken ställde vi upp dem på stakeout på en gräsplätt utanför mammas lägenhet mitt inne i stan. De sa inte ett ljud och la sig bara tillrätta och inväntade aktivitet. Underbara hundar.

 


Töya och Trym var med på sin första tur och skötte sig kalasfint

 

Så helgen resan började i minst sagt katastrof men slutade i framgång. Jag är inte helt ok ännu, men jag kommer bli och jag har fått lära mig lite mera om mig själv. Är fascinerad över min kropp och dess kraftiga reaktion, den talade tydligt om att NU har du tagit slut och du behöver vila. Sista året har handlat mycket om att  lära mig lyssna på min kropp, och jag både förstår och respekterar dennes insikt. En lärdom som tar tid att lära sig, men här fick den sig en ordentlig skjuts.

 

Bilen måste lagas, släpet likaså. Men vi är alla ok och det är allt som spelar roll. Och nej, det blir aldrig någonsin några mer nattliga körningar för mig. Och nej, jag är långt ifrån fri min utbrändhet – de behövde jag bli påmind om.

Att leka draghund

När våra fyra valpar är ute och leker draghund är det just det de gör, de LEKER draghund. Det trasslar, de tacklas, det bits och jagas. Men de har kul och jag får snabbt sätta den där inneboende behovet av ordning och reda åt sidan. För ändamålet uppfylls, även bättre utan mitt behov av ordning och reda, för här är det fyra levnadsglada och lyckliga valpar som faktiskt utan att de vet om det, tränar sig för att bli draghundar.
 

Att leka draghund är något vi leker en hel de här hemma, men vi just leker, låtsas och har väldigt roligt tillsammans.

De är totalt oberörda av att ha något släpande bakom sig, de bokstavligen dundrar fram i skog och mark med sina små trasor bakom sig. Vi går i mycket ojämn terräng för dem att lära sig inte begränsas av fysiska hinder och för trasorna att fastna, för det vi framför allt vill träna är självförtroendet att våga ta i och komma vidare. Något man naturligt gör när trasan fastnar i något och de rycker loss den. De här små tränings sessionerna är fyllda med glada tillrop och mycket lek, valparna lyriska och har en väldigt positiv förväntan inför att få på sig en sele.

De får aldrig godis dock när vi är ute med selar på sig, för de ska bara lära sig förväntan i arbetet själv och att ta sig framåt – godis som måste hämtas bakom dem hos oss, det blir lätt mer kontakt och inkallningsträning än dragträning. Konsten i det hela är ju just det, att få arbetet i sig att bli belönande och förstärkande. När vi kommer tillbaka blir det dock STOR jackpot med massa godis och kramar, en stor belöning som skapar ytterligare förväntningar på arbetet.

 

Sammarbete jobbar vi också med! Ett litet däck som två valpar får dra tillsammans, träning med linor och samsas i ett arbete.

 

Det finns nog de som inte förstår varför man tränar valpar i drag, men jag måste få vända på frågan. Varför skulle man inte träna valpar i drag? Det är NU grunden, förväntningarna och glädjen förankras i valpen/hunden. Att inte utnyttja det vore korkat.

Återgår till det jag började skriva: Barn lekar mamma pappa barn, de leker affär, lastbils chaufförer, flygvärdinnor och allt annat de drömmer om att göra när de blir stora, de tränar på att vara vuxna utan att veta om det. Vargvalpar tränar på att bli goda jägare när de leker tillsammans, eller jagar ett löv som fladdrar förbi - de vet de heller inte om.

Våra valpar leker draghundar, för det har de i generna att göra, för det ska de göra när de blir stora och övning ger färdighet. Men de vet de heller inte om, de har bara väldigt roligt!

 

Ett vanligt misstag är att träna med en "hare" alltså någon som går före hunden och lockar och motiverar den framåt. Detta är något man sedan bittert får ångra - lär hunden att från början gå framåt helt av egen glädje och vilja. För du kan inte alltid ha någon framför hunden!

 

Jag möter ofta (alldeles för ofta) draghundsägare med draghundar som inte drar, hunden är ointresserad och oengagerad i arbetet. De står både förvånade och besvikna med en hund de haft visioner för som inte alls tycks förverkligas. Något jag själv bittert upplevt, med tårar i halsen haft Maximus framför mig 1,5 år gammal – jag förväntansfull som aldrig förr med en sprillans ny och svindyr dragtränings cykel. Har selat på honom för första gången och han gjorde inte en endaste ansats till att dra. Han är idag 8.5 år och drar för att jag lärt honom det, men han har aldrig funnit den riktiga glädjen i det och gör de nog mest för min skull.

 

Maximus i början av sin dragkarriär. Här med en pulka bakom sig - som han halvhjärtat drog mest för att jag bad honom. Glädje i arbetet saknade han. Jag tror det var en brist på träning i tidigare ålder tillsammans med gener som saknade arbetsvilja.

Tillbaka till de många som varit i min situation och rådfrågat mig. Efter ett par frågor till dem visar sig det mycket vanliga scenariot, de har lärt sig att hunden inte får dra innan den är 1 till 2 år gammal för de kan skada kroppen. Sant. Men vad som också är sant är att man kan träna drag utan att det är särskilt fysiskt.

Det allra mesta av hundens dragvilja sitter faktiskt inte i kroppen, utan i huvudet och det kan du börja träna redan när valpen är mycket liten. Att våga använda kroppen, att våga ta i, att känna sin kropp, att ha förväntan inför en sele, att vilja ta sig framåt, att inte vara rädd för nya underlag (is, lös snö, broar, barmark etc), att sammarbeta. Allt detta kan jag träna under hela uppväxten och när den sen är 1-2 år och redo för fysiskt arbete är hela grunden lagt och du behöver bara lägga på farten, tyngden och distanserna.

 

Vi tränar våra valpar allra mest kämparglädje och självförtroende, att inte låta sig hindras. Som i denna knepiga och branta uppförsbacken fylld av grenar att fastna i.

Du förlorar så oerhört mycket med att vänta med hela dragträningen tills hunden är 1-2 år, den har hunnit bli bekväm, den har hittat andra sysselsättningar som triggar belöningssystemet och drag presenteras när hunden i mångt och mycket redan har klurat ut livets väsentligheter och då finns det inte plats för drag – intresset är svalt. Jag tror ni förstår hur jag menar och detta gäller ALLT, oavsett om hunden ska bli agilityhund, spårhund eller terapihund – lägg grunden när den är liten.

Avslutningsvis måste jag lägga in den mycket viktiga genetiska aspekten, för dragviljan är genetisk, så att välja valp/hund från dokumenterat dragviliga föräldrar är oerhört viktigt. Men sen ligger bollen hos dig – vad du gör med de generna.

Var för en vecka sedan på Svenska polarhundsklubbens avelskonferens för "Den arbetande polarhunden"

. Där föreläste ett amerikanskt par (som kört Iditarod bland annat) om sin erfarenhet. De berättade att de tränade sina valpar efter ganska exakt samma ideologi och metod som vi, det var superkul att få höra att det vi gjort görs av eliten!

 

Kontraster

Sommar
 
 
Vinter