Vart är vi?

Ja med ”vi” menar jag mig själv och alla mina spöken, demoner och galenskaper inuti. Skämt å sido så har jag länge klurat på att jag vill skriva om vart jag är på den här förmodligen evighetsresan i att komma tillbaka från överarbetning och utmattning.

 

Jag kan nog mest likna det vid att stå och balansera, men nu väldigt kontrollerat. Med ganska bra jämnvikt. Jag prövar mig fram, märker vad som fungerar och vad som inte fungerar.

 

En god vän till mig frågade häromdagen hur jag mådde och hur det gick, jag hatar den frågan egentligen. För vad ska man svara? På riktigt alltså. Det finns så mycket förväntningar i den frågan, antingen att man kämpar väldigt och det är slitsamt värre, eller att man blivit frälst någonstans och infunnit någon form av jordlig nirvana genom yogapass och att äta vegetariskt. Att säga, ja de går ganska bra – de är platt och ingen tror på. Även om de är precis så det är.

 

Jag sa de till henne sen, att det är svårt att svara på, det är lätt att svara enligt vad man tror den personen vill höra. Faktiskt. Man trillar så lätt dit.

 

Men jag äter nästan bara vegetariskt nu, mår så mycket bättre av det. Både samvetet och kroppen är tacksam. Jag motionerar mycket, däri ligger min meditation. Jag sover extra när jag behöver. Skrattar ofta. Slänger mig på soffan fast de finns saker att göra. Jag prioriterar bort mycket när jag inte hinner med. Jag är snäll mot mig själv. Jag tycker jag gör ett ganska bra jobb just nu. Och det märks. Vågar mig på att säga att jag just nu mår bättre än på länge, en efterlängtad harmoni infinner sig så sakteligen och mitt nya mål är att bibehålla den. Ibland känns det lätt som en plätt och jag förstår inte alls vad som skulle vara svårt och ibland helt omöjligt.

 

Men genom att väga varje situation, tänka efter, handla sen, så tar jag mig ur även de situationer där ångesten bankar på dörren eller stressen vill ta stryptag på mig.

 

Just nu känns de bra. 

 

 

Min man

Jag såg honom först, han var svår att missa på dansgolvet. Han ganska mycket ägde det. Det fångade mitt intresse. Ett par timmar senare möttes vi på dansgolvet. Han vill hävda att han då såg mig först.

 

Platsen var Visby, på nattklubben Gutekällaren för att vara exakt. Dansgolvet på nedre våningen. Vi dansade oss svettiga den natten och möttes igen på samma dansgolv några nätter senare. Han ville att jag skulle följa med honom hem. Jag sa nej. Han var inte alls min typ. Med de där alldeles för stora byxorna, baggy kläder och långt hår. Men vi höll kontakten. Till och från. I nästan ett år. Sedan möttes vi på dansgolvet igen, den här gången i Åre. Han frågade mig om jag ville följa med honom hem på frukost. Den löjliga raggningsrepliken fungerade. Den här gången sa jag ja. Det är nu ganska precis tio år sedan.

 

 Gotland 2008, sommaren efter vi träffades på Gutekällaren

Den här mannen alltså. Han har sett mig i mitt allra lägsta, han har plockat upp mig när jag inte orkat stå. Ändå kan han fortfarande klä av mig med blicken. Fortfarande ser han mig, utan alla roller som mamma, företagare, hundförare och till och med utanför rollen som hans fru. Mig, Sandra, samma tjej som hans blick mötte den där natten på Gutekällaren – ser han.

 

Han låter mig vara mig. Har aldrig en endaste gång försökt förändra mig. Jag är en rastlös frihetstörstande själ. Det är inte lätt att leva med. 

 

Han vet precis när de är läge att säga ”Ja hjärtat” fast han egentligen inte alls håller med. Han vet när de är dags att blunda för mina tillkortakommanden, att låtsas som att han inte ser eller hör dem.

 

Jag är egen företagare, jag jobbar alldeles för mycket. Inte en gång under våra 10 år tillsammans har han pikat mig för det, inte ens så mycket kommenterat kring det. Han vet, att det är en del av mig. När de kör ihop sig så nattar Tova fast han gjort de flera kvällar i rad redan. Han ser själv på film, när flitens lampa lyser på kontoret. Han tar ”min” utfodring av hundarna när jag ligger efter.

 

Jag tittar på honom i smyg. De pirrar ännu i magen. Jag trånar fortfarande efter hans händer på min kropp. Han får mig att skratta. Jag längtar efter att han ska komma hem från jobbet. Han flirtar fortfarande med mig, inte traditionsenligt som en äkta man gör med blommor och en komplimang här och där, utan på ett kittlande, sexigt jag vill ha dig naken nu sätt.

 

Givetvis har han också fel och brister. Men ställer man dem i relation till de han berikar mitt liv med så är de små. Väldigt små.

 

Utan honom vet jag inte vart jag vore, vem jag vore, samtidigt som det vackraste han gett mig är möjlighet att få vara mig. For the long run. 

 

New York förra sommaren
 

Skrattretande

Det är lite skrattretande ändå. När jag inser att jag försökt vara effektiv i att vara utbränd. Inte effektiv som i att få saker gjort rent praktiskt, utan effektiv i resan, försökt vara effektiv i min utvecklingen. Seriöst. Hur är man ens det?

 

Förstår nu att jag nog behövde falla igen, ännu längre ner för att få den distansen till mig själv som verkligen krävdes för att kunna göra de förändringar jag desperat behövde. Att vara effektiv är en bra egenskap och någonting som tjänat mig väl i många aspekter. Men de finns ingenting som heter att vara effektivt utbränd. Så de är lika bra att jag kapitulerar inför det och ger mig till tåls för den tiden det faktiskt tar att få de insikter jag behöver få. Hänger ni med hur jag menar? Jag hoppas det. För de här är viktigt. Det går inte att skynda på personlig utveckling. Det tar tid. Tid jag inte tycker att jag har, för jag måste snabbt komma tillbaka. Jag behöver skynda mig att förstå min situation och effektivt jobba mig tillbaka.

 

Ja, ni ser nog den självklara ironin i detta och den i de här fallet totala bristen på insikt och förståelse för sin problematik. Bjuder på det.

 

Under det sista halvåret har jag fått lära känna mitt vuxna jag. Jag har kommit att tycka ganska mycket om och trivts att vara med henne. Det är så viktigt, för att fly från sig själv är en utmattande kamp har jag insett. Jag har slutat följa alla "goda råd", manualer och självhjälps råden för att komma tillbaka från utbrändheten och struntat i att försöka effektivt vara 100% igen. Jag har accepterat och låtit vara. Då kom också de efterlängtade insikterna. Om mig. Inte insikterna som de kloka citaten och kylskålmagnets klyschor berättar. Utan förståelsen för hur jag fungerar. Vad jag mår bra av och vad jag ska undvika.

 

"Jag har bränt ut mig 2 gånger. De kommer inte hända en 3e". Skrev jag i höstas. Men är nog ändå sant, för jag brände inte ut mig igen, jag föll bara längre ner. Jag slet mig upp en bit och föll handlöst igen. Jag hoppas jag inte ska falla längre nu. Jag hoppas jag lärt mig de jag behöver nu. Jag hoppas mina insikter ska räcka för att kravla mig upp och stå stadigt kvar. Drömmer om att få vakna på morgonen fylld av energi och med ett inre lugn. Undrar genuint om hur de känns. För det är så många år sedan att jag minns inte alls hur det är.

 

The story of Sandra continues…