Framsteg

Vi gör framsteg. Jag ser en växande tillit, eller ja snarare en vilja om tillit. Twaila vill lita på mig. Det räcker långt.

 

Hon har fått en alldeles egen hundgård. En som inte alls påminner om gamla hundgårdar där det gjort ont, där man varit rädd, där man varit stressad eller otrygg. Vi har byggt den speciellt för henne. Anpassat den till hennes behov och förutsättningar. En som saknar triggers och smärtsamma känslokartor. Den har vi täckt för på flera sidor. För att hon ska få sin bubbla. Där inne får hennes känsla av inre kontroll fortsätta växa.

 

Tidigare hundgårdar hon har bott i har varit klassiska, platta och med en koja i mitten och grus underlag. Där har hon utöver upplevt hemska upplevelser, utvecklat starka stereotypier genom att springa runt och runt och runt kojan i mitten. Hundgården hon har nu är sluttande, det finns inget grus i den, den är ”rörig” genom att vara fylld med olika nivåer och avsatser, så det är svårt att falla in gamla stereotypier. Hon har platser att dra sig undan på, där hon kan få bli osynlig. Det är viktigt. Att hon får känna att hon kan ”försvinna” om hon behöver det. Om insidan blir övermäktig, blixtarna dundrar och allt utanför är triggers som gör att tåget rusar snabbare.

 

Twaila har många diagnoser. En av dem är utbrändhet. Den är den vi behandat nu. Som utbränd är det första man vill slippa är alla förväntningar. Så vi har inte förväntat oss någonting av henne. Hon får bita mig om hon känner att hon måste, hon får bli arg, hon får vara ledsen, hon får vara glad. Jag gör små övningar men utan att hon själv vet om att det är träning. Vi hoppar upp på en sten här och där, hon får hitta balanspunkter i sig själv och gör hon inte det så släpper vi de omedelbart. Som utbränd är ofta alla typer av sociala sammanhang otroligt krävande, därför har hon hållits fortsatt isolerad från alla utom mig själv och Tobbe.

 

 

Twaila har väldigt länge inte fått höra sin röst. Hon har bitit i panik som den enda lösningen på överlevnad. Hennes personlighet har sedan start inte fått uttrycka sig. Hon har svårt att veta vem hon själv är. Detta tränar vi på genom att uttrycka oss - vi skäller. Jag skäller, hon tittar på mig, skeptiskt, men sakta kommer små skall från henne också, vi skäller tillsammans i skogen. Från vårt allra innersta låter vi oss uttrycka oss. Jag säger -Shh.. hon tystnar, så sitter vi tysta en stund och sen kör vi ett race till. Hon får träna på att växla i utlopp. Att inte bara helt tilta i det hon gör utan kunna kontrollera sina känslor. Det är mäktigt att arbeta med henne. Hon vill så gärna komma tillbaka.

 

Jag har även jobbat med beröring. Frågar henne alltid innan om det är ok. Säger att hon får bita mig om hon måste. De får henne att slappna av. Jag jobbar med tryckpunkter och små cirkelrörelser. Väcker celler till liv. Låter hennes muskler slappna av. Släpper på emotionella låsningar likväl som fysiska. Hon njuter, hon slappnar av, hon tillåter sig att släppa garden korta stunder. Men så vrider hon huvudet mot mig, ser mig rakt i ögonen och säger jag måste kanske bita dig snart. Hennes blick blir mörk, ond, gamla saker härjar i henne. Sånt hon inte kan kontrollera.

 

Jag backar, vänder ifrån, slutar. Jag förstår att det ibland blir för mycket. Hon flyttar sina egna gränser ibland lite för snabbt. Men vi har en bra kommunikation. Vi har någonting lovande på gång. 

 

 
 

Hej

Nu var det längesedan. Vill säga att jag saknat att skriva men det är inte helt sant. Behovet har inte funnits där riktigt. Sen har jag inte vetat om vad jag ska skriva, eller hur jag ska skriva rättare sagt. På nått sätt tappade jag bort mig i mitt skrivande. Ska jag skriva om hundar? Om mina känslor? Om livet på norrländska landsbygden? För att bloggen ska hållas aktuell ska man ju dessutom skriva med jämna intervaller för att få flyt i det hela. De lyckas jag inte med min vardag där jag befunnit mig sista åren.

 

Började sen blogga för Härliga Hund och på nått vis hamnade fokus där och på ämnet hund, helt plötsligt visste jag inte vad jag skulle göra med min egen blogg. Vilket syfte den skulle fylla. Jag har mitt instagramkonto (@ukioq.paws) och där får mitt skrivande utrymme ofta istället.

 

Hur som haver sitter jag här nu en fredagkväll och inspirationen kom över mig. Jag vet nog fortfarande inte om vad jag ska skriva, men skriva vill jag, behovet har infunnit sig.

 

Så på återseende, ni kära läsare som fortfarande kikar in här med jämna mellanrum. Om de ens är någon 😉

Hur orkar du?

Relativt ofta får jag den frågan eller en variant på den frågan. Hur jag orkar köra så mycket hund. Jag har blivit bättre på att inte bli provocerad av den.

 

Jag förstår att den är sprungen ur bristande förståelse för vad det faktiskt handlar om. Att de inte handlar om en träningsmani, eller om ett jagande efter framgångar, om en envishet eller ens om en hobby. De handlar om lycka, livskvalité och närvaro.

 

Tänker att jag ska fråga dem som åker på utlandsresor då och då, om hur de orkar åka till solen hela tiden? De skulle nog titta på mig som om jag var mindre intelligent, oförstående för varför hur de skulle vara besvärligt.

 

När jag kliver ut ur dörren, har packat min varma choklad, min smörgås och traditionsenliga lussebulle bakad av bonus svärmor så är jag på väg mot ett par timmars avkoppling. Några timmar av bara ”Sandra”, med musik i öronen avverkar jag tillsammans med hundarna mil efter mil. Timme efter timme och de känns som det finns oändligt med tid att få tänka, landa, reflektera och så bara att inte tänka alls. Få bli helt närvarande. Ser solnedgångar och soluppgångar, vyer så vackra att det gör ont att ens försöka ta in.

 

Förra veckan startade vi ut strax efter sju. De var mörkt. Hundarna var mer än springsugna och vi for ut i ingenstans och lät mörkret sluka oss en stund. Så skönt. Sakta ljusnade det och lagom till det var dags att stanna för frukost så brände solens strålar upp över trädtopparna. Jag hade inte tänkt äta en så lång frukost, men jag ville se solen klättra över trädtopparna och sakta sträckte sig det brinnande gula klotet upp på himmelen. Jag lovar. De blir inte en mycket mer spirituell upplevelse än så. De spritter i hela kroppen, endorfinerna gjorde mig helt tossig och jag kvittrade som en fågel till hundarna som mötte min sprallighet med viftande svansar och ögon fulla med förväntan. Där stod vi tillsammans, på en snötäckt grusväg i den Jämtländska obygden, i 10 minusgrader, luft så krispig den gick att äta och dagen bokstavligt öppnade sig över oss. Ja hur orkar jag med detta?

 

Skämt åsido.

 

Alla turer är inte så, ibland fryser jag (sällan dock), ibland är jag trött, ibland smattrar regnet oavbrutet på jackan, ibland blåser vinden isande in i märgen trots dyra funktionella kläder. Ibland är de inte så romantiskt underbart som den där morgonen. Men om sanningen ska fram, så är majoriteten av turerna underbara och fulla av energi och de turerna som är obekväma och tuffa, de är äventyr och utmaningar och minst lika givande men på ett helt annat sätt. De hör till.

 

Lika levande jag blir av en overkligt vacker soluppgång blir jag av när vinden tar tag i oss så vi knappt håller balansen. Alla dessa upplevelser delar jag med mina åtta hundar, de är alltid där, alltid lika närvarande i det vi gör. Medvetenheten om att de inte alls vore möjligt utan dem är stor, tacksamheten för att de vill hänga med mig större.

 

Mina händer stryker över deras ryggar där de står, ståtligt på rad, starkare än någonsin, redo för precis alla äventyr jag tar oss på. Knox styr oss stadigt framåt, läser mina tankar och kommandon är numera nästan överflödiga. Trolla kastar sig på rygg så snart vi stannar, jag låter henne ibland rulla runt en extra stund, bara för att hon ska få den efterlängtade känslan av snö på kroppen. Tarfala hoppar otåligt så snart vi står still för länge, han lugnar sig när han får slippa nacklinan. Trym har oändligt med tålamod med sin son Raccoon som har hormoner i överflöd, bägge pojkarna får de stöd de behöver genom en strykning över huvudet och en tyst viskning. Tennesse längst bak vet att spara på krafterna när man får och lägger sig tålmodigt. Lotus behöver lite extra vatten. Timbak en extra godbit då han bränner energi som ett helt kraftverk. Vi känner varandra innan och utantill. De vet hur jag vill ha det, jag vet precis vad de behöver för att trivas.

 

När vi är ute tillsammans är vi i vår bubbla, ett helt unikt utrymme där bara vi får plats och där vi får hur mycket plats som helst.

 

Om jag inte körde hundarna, då skulle jag fylla den tiden med jobb, med måsten och krav. Hundarna har räddat mig om och om igen. Öronmärkt tid för mig. Andhål. Så mitt svar på frågan hur orkar du, får bli.  Jag vet inte hur jag skulle orka om jag inte körde hund.