Skrivande

Sätter mig till rätta i hotell lobbyn. Flyttar mig lite, känslan infinner sig inte riktigt. Ser till att jag har lite att dricka, några nötter i ett glas. Flyttar mobilen lite, så den står i linje med datorn. Väljer ut en bra spellista. 
 
Låter sen fingrarna spela över tangenterna. Det är så skönt när de tar över av sig självt, när jag nästan inte styr vad som skrivs. Jag är bara ett verktyg för de som kommer, de som behöver präntas ned. Ibland hinner inte fingrarna med i flödet som genom en flaskhals ska komma ut. De gör inget, jag skriver på ändå. Låter punkterna fattas, stavfelen få vara, meningarna bli ofullständiga. De kan jag rätta till sen. Nu behöver de bara få fortsätta i den snabba ström de kommer. Orden, tankarna, känslorna. 
 
Jag älskar att skriva. Älskar att få vara i den där kreativiteten som får allt annat att upphöra. Men den är inte självklar. den är frustrerande nog helt okontrollerbar. Kommer när den behagar, lyser med sin frånvaro under långa perioder för att sedan nästintill attackera mig med sin närvaro. Då räcker inga anteckningsblock, post-it lappar eller memos i telefonen till. Så mycket ska ut på en och samma gång.
 
Jag skriver numera för först gången i mitt liv under "press", under gågna året skickar jag månadsvis krönikor till tidningen Härliga Hund. Helt plötsligt ska det skrivas, oavsett de innfinner sig inspiration eller inte. Ett utmanande möte med mig själv där jag får tillfälle att både växa och gräva i mig själv kring vad som skapar mitt skrivande. 
 
 
I år har flera pockat mig att jag ska skriva en bok. Men vad i hela världen skulle jag skriva om?
Mina texter är ju lösryckta. Hämtade ur stundande inspiration, möte, situation, erfarenhet. Alla ära till dem som skriver böcker om hundträning, men nej vad trist att skriva, de är inte alls som jag vill skriva. Så vad ska en bok av Sandra handla om? Ingen aning och därför har det också bara fått lega i en låda och vänta. I sommras så kom de till mig, glasklart, hela boken i ett ögonblick. Nästa sommar ska jag skriva den, för de är ett "kasta sig in i, djupdykning och helt låta sig uppslukas av" innehåll som också behöver skrivas på de sättet. 
 
Men ville bara berätta. Nu vet jag. Tack för ni som väntat. Nu behöver ni bara vänta lite till. 
 
 

Framsteg

Vi gör framsteg. Jag ser en växande tillit, eller ja snarare en vilja om tillit. Twaila vill lita på mig. Det räcker långt.

 

Hon har fått en alldeles egen hundgård. En som inte alls påminner om gamla hundgårdar där det gjort ont, där man varit rädd, där man varit stressad eller otrygg. Vi har byggt den speciellt för henne. Anpassat den till hennes behov och förutsättningar. En som saknar triggers och smärtsamma känslokartor. Den har vi täckt för på flera sidor. För att hon ska få sin bubbla. Där inne får hennes känsla av inre kontroll fortsätta växa.

 

Tidigare hundgårdar hon har bott i har varit klassiska, platta och med en koja i mitten och grus underlag. Där har hon utöver upplevt hemska upplevelser, utvecklat starka stereotypier genom att springa runt och runt och runt kojan i mitten. Hundgården hon har nu är sluttande, det finns inget grus i den, den är ”rörig” genom att vara fylld med olika nivåer och avsatser, så det är svårt att falla in gamla stereotypier. Hon har platser att dra sig undan på, där hon kan få bli osynlig. Det är viktigt. Att hon får känna att hon kan ”försvinna” om hon behöver det. Om insidan blir övermäktig, blixtarna dundrar och allt utanför är triggers som gör att tåget rusar snabbare.

 

Twaila har många diagnoser. En av dem är utbrändhet. Den är den vi behandat nu. Som utbränd är det första man vill slippa är alla förväntningar. Så vi har inte förväntat oss någonting av henne. Hon får bita mig om hon känner att hon måste, hon får bli arg, hon får vara ledsen, hon får vara glad. Jag gör små övningar men utan att hon själv vet om att det är träning. Vi hoppar upp på en sten här och där, hon får hitta balanspunkter i sig själv och gör hon inte det så släpper vi de omedelbart. Som utbränd är ofta alla typer av sociala sammanhang otroligt krävande, därför har hon hållits fortsatt isolerad från alla utom mig själv och Tobbe.

 

 

Twaila har väldigt länge inte fått höra sin röst. Hon har bitit i panik som den enda lösningen på överlevnad. Hennes personlighet har sedan start inte fått uttrycka sig. Hon har svårt att veta vem hon själv är. Detta tränar vi på genom att uttrycka oss - vi skäller. Jag skäller, hon tittar på mig, skeptiskt, men sakta kommer små skall från henne också, vi skäller tillsammans i skogen. Från vårt allra innersta låter vi oss uttrycka oss. Jag säger -Shh.. hon tystnar, så sitter vi tysta en stund och sen kör vi ett race till. Hon får träna på att växla i utlopp. Att inte bara helt tilta i det hon gör utan kunna kontrollera sina känslor. Det är mäktigt att arbeta med henne. Hon vill så gärna komma tillbaka.

 

Jag har även jobbat med beröring. Frågar henne alltid innan om det är ok. Säger att hon får bita mig om hon måste. De får henne att slappna av. Jag jobbar med tryckpunkter och små cirkelrörelser. Väcker celler till liv. Låter hennes muskler slappna av. Släpper på emotionella låsningar likväl som fysiska. Hon njuter, hon slappnar av, hon tillåter sig att släppa garden korta stunder. Men så vrider hon huvudet mot mig, ser mig rakt i ögonen och säger jag måste kanske bita dig snart. Hennes blick blir mörk, ond, gamla saker härjar i henne. Sånt hon inte kan kontrollera.

 

Jag backar, vänder ifrån, slutar. Jag förstår att det ibland blir för mycket. Hon flyttar sina egna gränser ibland lite för snabbt. Men vi har en bra kommunikation. Vi har någonting lovande på gång. 

 

 
 

Hej

Nu var det längesedan. Vill säga att jag saknat att skriva men det är inte helt sant. Behovet har inte funnits där riktigt. Sen har jag inte vetat om vad jag ska skriva, eller hur jag ska skriva rättare sagt. På nått sätt tappade jag bort mig i mitt skrivande. Ska jag skriva om hundar? Om mina känslor? Om livet på norrländska landsbygden? För att bloggen ska hållas aktuell ska man ju dessutom skriva med jämna intervaller för att få flyt i det hela. De lyckas jag inte med min vardag där jag befunnit mig sista åren.

 

Började sen blogga för Härliga Hund och på nått vis hamnade fokus där och på ämnet hund, helt plötsligt visste jag inte vad jag skulle göra med min egen blogg. Vilket syfte den skulle fylla. Jag har mitt instagramkonto (@ukioq.paws) och där får mitt skrivande utrymme ofta istället.

 

Hur som haver sitter jag här nu en fredagkväll och inspirationen kom över mig. Jag vet nog fortfarande inte om vad jag ska skriva, men skriva vill jag, behovet har infunnit sig.

 

Så på återseende, ni kära läsare som fortfarande kikar in här med jämna mellanrum. Om de ens är någon 😉