Hur orkar du?

Relativt ofta får jag den frågan eller en variant på den frågan. Hur jag orkar köra så mycket hund. Jag har blivit bättre på att inte bli provocerad av den.

 

Jag förstår att den är sprungen ur bristande förståelse för vad det faktiskt handlar om. Att de inte handlar om en träningsmani, eller om ett jagande efter framgångar, om en envishet eller ens om en hobby. De handlar om lycka, livskvalité och närvaro.

 

Tänker att jag ska fråga dem som åker på utlandsresor då och då, om hur de orkar åka till solen hela tiden? De skulle nog titta på mig som om jag var mindre intelligent, oförstående för varför hur de skulle vara besvärligt.

 

När jag kliver ut ur dörren, har packat min varma choklad, min smörgås och traditionsenliga lussebulle bakad av bonus svärmor så är jag på väg mot ett par timmars avkoppling. Några timmar av bara ”Sandra”, med musik i öronen avverkar jag tillsammans med hundarna mil efter mil. Timme efter timme och de känns som det finns oändligt med tid att få tänka, landa, reflektera och så bara att inte tänka alls. Få bli helt närvarande. Ser solnedgångar och soluppgångar, vyer så vackra att det gör ont att ens försöka ta in.

 

Förra veckan startade vi ut strax efter sju. De var mörkt. Hundarna var mer än springsugna och vi for ut i ingenstans och lät mörkret sluka oss en stund. Så skönt. Sakta ljusnade det och lagom till det var dags att stanna för frukost så brände solens strålar upp över trädtopparna. Jag hade inte tänkt äta en så lång frukost, men jag ville se solen klättra över trädtopparna och sakta sträckte sig det brinnande gula klotet upp på himmelen. Jag lovar. De blir inte en mycket mer spirituell upplevelse än så. De spritter i hela kroppen, endorfinerna gjorde mig helt tossig och jag kvittrade som en fågel till hundarna som mötte min sprallighet med viftande svansar och ögon fulla med förväntan. Där stod vi tillsammans, på en snötäckt grusväg i den Jämtländska obygden, i 10 minusgrader, luft så krispig den gick att äta och dagen bokstavligt öppnade sig över oss. Ja hur orkar jag med detta?

 

Skämt åsido.

 

Alla turer är inte så, ibland fryser jag (sällan dock), ibland är jag trött, ibland smattrar regnet oavbrutet på jackan, ibland blåser vinden isande in i märgen trots dyra funktionella kläder. Ibland är de inte så romantiskt underbart som den där morgonen. Men om sanningen ska fram, så är majoriteten av turerna underbara och fulla av energi och de turerna som är obekväma och tuffa, de är äventyr och utmaningar och minst lika givande men på ett helt annat sätt. De hör till.

 

Lika levande jag blir av en overkligt vacker soluppgång blir jag av när vinden tar tag i oss så vi knappt håller balansen. Alla dessa upplevelser delar jag med mina åtta hundar, de är alltid där, alltid lika närvarande i det vi gör. Medvetenheten om att de inte alls vore möjligt utan dem är stor, tacksamheten för att de vill hänga med mig större.

 

Mina händer stryker över deras ryggar där de står, ståtligt på rad, starkare än någonsin, redo för precis alla äventyr jag tar oss på. Knox styr oss stadigt framåt, läser mina tankar och kommandon är numera nästan överflödiga. Trolla kastar sig på rygg så snart vi stannar, jag låter henne ibland rulla runt en extra stund, bara för att hon ska få den efterlängtade känslan av snö på kroppen. Tarfala hoppar otåligt så snart vi står still för länge, han lugnar sig när han får slippa nacklinan. Trym har oändligt med tålamod med sin son Raccoon som har hormoner i överflöd, bägge pojkarna får de stöd de behöver genom en strykning över huvudet och en tyst viskning. Tennesse längst bak vet att spara på krafterna när man får och lägger sig tålmodigt. Lotus behöver lite extra vatten. Timbak en extra godbit då han bränner energi som ett helt kraftverk. Vi känner varandra innan och utantill. De vet hur jag vill ha det, jag vet precis vad de behöver för att trivas.

 

När vi är ute tillsammans är vi i vår bubbla, ett helt unikt utrymme där bara vi får plats och där vi får hur mycket plats som helst.

 

Om jag inte körde hundarna, då skulle jag fylla den tiden med jobb, med måsten och krav. Hundarna har räddat mig om och om igen. Öronmärkt tid för mig. Andhål. Så mitt svar på frågan hur orkar du, får bli.  Jag vet inte hur jag skulle orka om jag inte körde hund.

 

 
 
 

 

Dag 9.

Även en litet ögonblick är en tid vid tangentbordet.

Dag 8

Var in på djurmagasinet idag för att handla foder. När jag gick igenom ben och tugg avdelningen tänkte jag att jag ville köpa nått riktigt gott till.. ja till vem då egentligen? Leksakerna var på andra sidan gången och så blev jag sugen på någon aktiverings sysselsättning till Lycka… Så kom de hela alltet över mig. Ensamheten och sorgen.

 

Jag vet. Jag har 24 hundar. Hur i hela fridens namn kan du känna dig ensam som har så många hundar. Hur kan du inte ha någon att köpa ben och leksaker till? Nej rent tekniskt har jag givetvis hundar att göra det till. Men ändå inte. Maximus, Snö och Lycka var våra sällskapshundar, dem som vi delade dygnets alls timmar med, dem som inte sprang mil efter mil och nöjda kröp in i en koja efter det. De var helt vanliga sällskapshundar, de stod för hela mitt ”vanliga” hundägarskap och på så sätt är jag nästan hundlös just nu. Förstår att detta kanske är en svår känsla att förstå om man inte är precis mitt i den.

 

Hundarna ute är precis lika mycket värda, viktiga, älskade och prioriterade. Men med dem gör vi helt andra saker, vi leker bland stockar, vi myser på ett kojtak, vi är ute timme efter timme tillsammans i spåret. Men de har ett helt liv utomhus och är mitt i sina karriärer som draghundar.  Precis där de ska vara.

 

Jag förlorade alla mina tre sällskaps hundar på ett halvår. Förstå hur tomt och tyst huset blir, hur precis alla rutiner ruckas, hur man helt plötsligt inte har någon i sovrummet, någon som ligger bredvid när man ser film, någon som väntar på dig när du kommer in.

 

Jag har 24 hundar men ändå blev jag på sätt och vis hundlös.

Tillsammans med Maximus, den första av våra tre som försvann...